Oasen

Om jag kan flyr jag gärna in på olika fik och sitter och skriver. Det kan vara mycket lättare än att sitta hemma. Jag tror det är kombinationen av att vara en del av något större som man lugnt kan sitta och observera utan att behöva ta aktiv del i, och ensamheten som lockar mest. Och ett stadigt intag av koffein och sötsaker hämmar ju inte direkt inspirationen.

I morse upptäckte jag att ett av mina favoritfik har fått en ansiktslyftning. Jag förstår varför. De har bytt ut allt som var lite slitet och sjabbigt och beigt (sic?) mot rött och sammet och mörkt trä. De vill locka fler människor in i cafét. De vill sälja mer av kakor och smörgåsar. Jag kan förstå det, ägaren är ju ändå egen företagare och måste klara sig. Men en liten sorg är det – för vad händer nu med min lilla oas där jag kunde slinka in och sitta och skriva?

Jag upptäckte detta fik för flera år sedan, då det inte var chict på något vis, not even with a stretch of the imagination, av misstag. Jag var sällan i Stockholm, men då jag var här var jag tvungen att ofta vänta antingen på ett möte, eller för att ta mig hem igen med tåg. Jag gick förbi och gick in för att fika, förmodligen för att det inte var så chict, eftersom chict gör mig nervös. Och jag tyckte det var fantastiskt! God billig mat och kaffe, och det var sjabbigt nog att inte dra för mycket folk trots sitt centrala läge, samtidigt som det inte var för lite folk heller. Man kunde helt enkelt, kravlöst, sitta lagom osynlig vid ett eget bord och se världen passera revy och sedan försöka beskriva den i sina papper, så gott man nu kunde.

Sedan dess har det varit favoriten. Men nu har den alltså renoverats. Jag hoppas det bara är av godo. Jag hoppas att det inte gör att det blir trängsel och stimmigt och obehagligt.

Någon dag snart här ska jag gå in och provsitta en av sammetssofforna. Och se hur det känns.