1. Bästa läsupplevelsen: The History of Love av Nicole Krauss. När jag hade läst ut den här boken satt jag länge och tittade på Nicole Krauss författarporträtt på insidan av omslaget och var riktigt, riktigt genuint avundsjuk. En sådan författare och vilken debutbok. Jag tänker fortfarande på Leo Gursky då och då. Och älskar honom.

2. Näst bästa läsupplevelsen: The Imperfectionists av Tom Rachman

3. Och varför inte den tredje bästa läsupplevelsen: The Summer Without Men av Siri Hustvedt. Jag älskar verkligen hennes böcker. Hoppas att Paul låter henne skriva ifred så vi får något nytt snart.

4. Årets ord: Sorg. Vila. Väntan. Arbete.

5. Årets skrivarställe: Mocco på Kungsholmsgatan gav fina stunder vid lunchtid. Favoritcafét i närheten av Odenplan andra dagar.

6. Årets besvikelse: Att de stängde ner Waynes Coffee på Drottninggatan, där tyckte jag mycket om att sitta och skriva.

7. Årets läsbesvikelse: A Game of Thrones. Så långrandig i onödan. TV-serien är bättre. Och det känns hemskt att behöva säga så.

8. Årets insats: Fem böcker lästa under semesterveckan på Cypern i maj. Plus ungefär 30 sidor på boken vid samma tillfälle. Underbart.

9. Årets kulturhändelse: Tranströmer får nobelpriset. Äntligen, äntligen, äntligen. Fin-fint.

10. Årets pep-talk: Lunch med förläggare på Rolfs kök i augusti. Godkänt på manus!

11. Årets dåliga samvete: För litet skrivet givetvis. Och sedan har jag inte läst böckerna av Knausgård, Combüchen och Enquist. Fy.

Skål för ett nytt år fullt av det vi tycker om!

De sista dagarna har jag suttit och klurat och skrivit på sista delen av boken och lyssnat på den här låten. Den smög sig, liksom skrivandet, på, jag hörde den på radio och tyckte den var bra, men sedan, plötsligt drabbade den mig, och nu har jag inget val, jag måste lyssna om och om och om igen tills jag tröttnar. Jag älskar melodin, texten och rösten. Vilken röst hon har! Ännu mer förtjust blev jag när jag såg den officiella videon och upptäcker att Adele vandrar över Pont Alexandre III i Paris. Jag vandrade själv ofta över den bron och tänkte på min älskade då jag bodde bara några stenkast därifrån våren 2008. Kanske därför den går så bra att skriva till?

Ibland liksom stannar tiden ett slag, som Alf Henriksson skrev i sin fina dikt. Ibland stannar den, ibland rusar den fram, och väldigt ofta, speciellt om man heter Susanne, så är man väldigt optimistisk om den. Man blir en så kallad tidsoptimist. Vilket är ett väldigt soligt ord på ett rätt trist tillstånd i slutändan. I flera veckor nu har jag antingen varit sjuk (inte så kul), på en veckas semester (väldigt kul, bland annat för att den inbegrep ett Litterärt Inslag), och sedan har det varit två veckor där tidsoptimisten inom mig slog till. Det känns som att alla beklagar sig om att det är så mycket att göra, så jag ska väl inte rabbla för mycket, men låt oss säga att jag har fler än två jobb just nu, plus flera privata projekt, ja, ni vet, bland annat den där BOKEN som ska skrivas.

Att jobba på flera arbetsplatser innebär att åka kors och tvärs över stan, alltid äta en macka i flykten till lunch och att slutligen bli så trött i huvudet av information att man nästan slutar att fungera. Häromdagen skrev jag ut ett dokument, gick iväg till ett rum för att hämta utskriften, stod där sedan i säkert en minut medan hjärnan skärmsläckte och bara stirrade rakt ut i luften framför mig och undrade varför det inte fanns en skrivare. Efter ytterligare en minut insåg jag att jag gått in i ett förråd istället. Trist.

Därför har det inte blivit så mycket skrivet här. När jag inte har tid att skriva här på bloggen känner jag mig lite som när jag var elva till fjorton och varje dagboksanteckning lät ungefär så här:

Kära Dagbok! FÖRLÅT att jag inte har skrivit! Jag har verkligen jättedåligt samvete. Så mycket har hänt!

1. Vi hade historiaprov. Jag hade 23 av 24! Jippi!

2. Vi har haft lov och skoldans och

3. Jag är Kär! Jag vågar inte säga vem han är men han går i min parallellklass och är bara så rolig. Igår hamnade han bakom mig i kön i matsalen och jag hörde hur han sade något till sin kompis om att ”ja, hon är ju rätt snygg”. Tror du att det var om mig??? Jag är bara så himla kär!

 

 

Eller något liknande.

Det kan fortsatt bli lite glest med blogginläggen. Jag måste kokoona mig och skriva färdigt. Ja just det. Boken.

Kram på er så länge.

”Brevity is the soul of wit”, skrev Shakespeare i Hamlet. Jag minns speciellt en uppgift vi fick i svensk litteratur på gymnasiet. Vi fick alla välja en bok i en urvald samling ur världslitteraturen att läsa och hålla ett föredrag om. Nästan alla, nära tjugo personer tog långnovellen ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” av Alexander Solsjenitsyn, då den var kortast. Redovisningen av boken som skulle göras gruppvis var rätt underhållande när tjugo personer fick rada upp sig runt katedern och i tur och ordning säga något om boken och efter de fem första och mest ambitiösa eleverna så blev det mest ett mummel av: ”Jag håller med om vad som redan sagts.” Femton gånger.

Så korta böcker kan många gånger vara bra böcker. Själv älskar jag att läsa det klara, stringenta, korta. Bland annat blev jag väldigt sugen på att läsa den nya En Kärleksförklaring av Ida Linde, också på 150 sidor. Och jag beundrar Ernest Hemingways stil där texten andas så mycket mer än de enstaka specifika orden.

Via Anders på Futures Bright fick jag den här listan över längden på olika böcker:

Nybörjarförfattare och mer erfarna författare också misstänker jag, finner en viss glädje i att räkna antalet ord skrivna under skrivarprocessen. Det här kändes bra, hur långt har jag hunnit nu? Är det verkligen klart snart? Det är trösterikt och ger ibland en ofta bedräglig känsla av produktivitet och resultat av att se att antalet ord stadigt ökar. Min nya roman exempelvis är nu uppe i runt 85 000 ord. Det känns bra.

Men jag vet ju att det är ju inte storleken som betyder något. Det är inte antalet ord. Man använder helt enkelt så många ord man behöver. Vare sig mer eller mindre. Det är 85 000 nu. Men det kan vara 20 000 kvar. Eller 100 000. Det är inget jag vet förrän sista ordet är skrivet.

Inför inlägget om Augustnomineringarna nedan så skummade jag listan så snabbt och skrev bara ner mina första funderingar att jag glömde den alldeles otroligt roliga nyheten att Tomas Bannerhed nominerats för sin roman Korparna. Inte bara att den handlar om Småland. Det handlar om småbrukarliv med en helt ny spinn. Jag har läst fantastiska recensioner om den. Och jag kan skryta med att jag pratat med författaren också, på ett vinparty på Weylers förlag.

Jättekul och stort grattis!

Detta är lyx, för det är mycket sällan så här. Jag är ju en av de  som ofta kallas mindre seriösa författarna som skriver utifrån inspiration, inte motivation. Varje bok som lär oss kreativt skrivande trycker ju på att man ska sitta ner varje dag, gärna samma tid och skriva, gärna på samma plats, för då blir man mest produktiv. Det kan gå trögt i början, men i slutändan är vi skapande människor inte mycket bättre än Pavlovs hundar. Ser vi ett kex så dreglar vi. Ser vi en vit sida så skriver vi.

Stephen King har ju skrivit om detta i sin bok On Writing, där han uppmanar oss inte bara att sitta ner varje dag och gärna varje tid utan också att ha ett eget rum att skriva i, med en dörr som går att stänga:

Your writing room doesn’t have to sport a Playboy Philosophy decor, and you don’t need an Early American rolltop desk in which to house your writing implements. I wrote my first two published novels, Carrie and ’Salem’s Lot, in the laundry room of a doublewide trailer, pounding away on my wife’s portable Olivetti typewriter and balancing a child’s desk on my thighs; John Cheever reputedly wrote in the basement of his Park Avenue apartment building, near the furnace. The space can be humble (probably should be, as I think I have already suggested), and it really needs only one thing: a door which you are willing to shut. The closed door is your way of telling the world and yourself that you mean business; you have made a serious commitment to write and intend to walk the walk as well as talk the talk.

By the time you step into your new writing space and close the door, you should have settled on a daily writing goal. As with physical exercise, it would be best to set this goal low at first, to avoid discouragement. I suggest a thousand words a day, and because I’m feeling magnanimous, I’ll also suggest that you can take one day a week off, at least to begin with. No more; you’ll lose the urgency and immediacy of your story if you do. With that goal set, resolve to yourself that the door stays closed until that goal is met.

Det här går ju inte med mitt liv. Jag kan definitivt inte avsätta en viss tid varje dag, inte med ett heltidsjobb, föreläsningar, träning, socialt liv och familjeliv. Att ha tid att gå och sätta sig i lugn och ro en viss tid varje dag, och dessutom ha pengar att tillägna ett visst rum åt skrivande, det går inte för de flesta av oss. Den dag jag kanske kan ägna en halvtid av mitt yrkesverksamma liv åt att skriva (och det är osannolikt att den dagen kommer om jag inte lyckas skriva någon form av bästsäljare) då finns det kanske tid och pengar att ha ett eget rum och tid avsatt åt att skriva. Men den lyxen finns inte idag.

Men jag har nu faktiskt lyckats att skriva varje dag. Ibland blir det en timma när jag precis har kommit hem. Ibland skriver jag på lunchen medan jag slänger i mig en sallad. Ibland har jag faktiskt skrivit på bussen in till jobbet. Och det känns bra. Jag har inget eget rum än, men det gör inget. Världen är mitt skrivarrum. Och än så länge funkar det. Och det är lite lyx det med.

I år tycker jag att det är spännande att en kvinnlig debutant är nominerad, och en jag är sugen på att läsa också: Carolina Fredriksson med Flod. Och att Jessica Schiefauer är nominerad i kategorin bästa barn/ungdomsbok med Pojkarna, en annan bok jag vill läsa. Båda verkar vara originella historier som berättar något viktigt om oss, idag. Sedan undrar jag om Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren verkligen är bra eller om det bara är hype.

Kanske är det för tidigt att säga nu. Kanske vet vi först om många år vad den här listan säger om författarna, juryn och oss själva. I Herrans år 2011. Och vad skulle August säga om det?

Årets skönlitterära bok:

”Korparna”, Tomas Bannerhed

”En kubikmeter jord. Diktcykel”, Sören Bondeson

”Flod”, Carolina Fredriksson

”Lacrimosa”, Eva-Marie Liffner

”Välkommen till den här världen”, Amanda Svensson

”Rekviem för John Cummings”, Bengt Ohlsson

Årets fackbok:

”Skymningssång i Kalahari – Hur människan bytte tillvaro”, Lasse Berg

”Alla monster måste dö! Gruppresa till Nordkorea”, Magnus Bärtås och Fredrik Ekman

”Trädets tid”, Christel Kvant

”’Ni har klockorna – vi har tiden’. USA tio år efter 11 september”, Lennart Pehrson

”Spektrum: Den svenska drömmen”, Johan Svedjedal

”Och i Wienerwald står träden kvar”, Elisabeth Åsbrink

Årets barn och ungdomsbok:

”Vitas streck och Öjvind”, Sara Lundberg

”Konstiga djur”, Lotta Olsson och Maria Nilsson Thore

”Pojkarna”, Jessica Schiefauer

”I den tysta minuten mellan”, Viveka Sjögren

”Cirkeln”, Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

”Petras prick”, Maria Milsson Thore

Lilla Augustpriset:

”Kärlekssvetten”, Cathrine Bengtsson

”Kontaktannons 2000-tal och handlösa funderingar”, Isa Chen

”Mellanmjölk och varma händer”, Sara Malmberg

”Det handlar nästan aldrig om kärlek vid första ögonkastet”, Katarina Sandberg

”Sådant vi inte rår över”, Katarina Sandberg

”Kokong”, Cecilia Stanley

Den läser jag nu på bussen till och från jobbet. Fantastisk bok. Så här ska den berömda slipstenen dras. Enkelt, vackert men ändå, ack, så berörande. Mer eller mindre sammanflätande episoder om journalister på en tidning i Rom. Man förstår och man gråter (och skrattar) med dem. Jag läser, men läser långsamt, för jag vill inte att boken ska ta slut. Och det var länge jag kände så för en bok.

Bara det gör det värt att åka en bit till jobbet. En bok att inspireras av.

Eller vad sägs om det här citatet?

Her eyes well up. Quietly, she says, ‘Thank you.’ She wipes her nose. ‘When I’m old and bent and sitting in a chair, you come and hold my  hand. All right? That’s your job. Okay?’

He takes her hand and kisses it. ‘No,’ he says. ‘When you’re old and bent, I’ll be gone. I’ll hold it now. Later, you’ll have to remember.’

Anledningen till att jag återigen skriver en liten tanke om detta är för att det ofta missuppfattas varför man inte tycker om deckare. Speciellt om man skriver och inte skriver deckare. Då är det för att man är snobbig och bara gillar ”fin” litteratur. Men så är det inte. Det är för att deckare är så himla tråkiga. Att det är ett standardformulär som fylls i för varje bok. Ingen vad jag vet har lyckats med att verkligen ”förnya” deckargenren. För det som är sant för TV-deckarna som Niklas Wahllöf skriver om ovan är sant för skrivna deckare också. Är det inte hela tiden samma sak vi läser?

Jag hörde någonstans att Dostojevskij sagt att det enda som är värt att skriva om är kärlek och mord. Och det kan stämma, men inte om tankepusslet om vem som har begått mordet. Jag kan tycka att det är väldigt ointressant jämfört med konsekvenserna av mordet för de inblandade, samt orsaken, men dessa berörs ofta inte i deckare, för deckare fokuserar på detektivarbetet, att lägga pussel och samla ledtrådar. Och detta är en väldigt tunn intrig som inte går att variera så mycket. Såvida man inte har en så fascinerande huvudperson som ger ytterligare dimensioner till handlingen. Men det har inte gjorts sedan 30-talet, tycker jag i alla fall.

Därmed inte sagt att andra inte kan tycka om att läsa när en kommissarie tar en kopp kaffe till och står i regnet och tittar ner på en styckad sexmördad kvinnokropp. Igen.

Men själv tycker jag annat är roligare.