Paus

Ibland liksom stannar tiden ett slag, som Alf Henriksson skrev i sin fina dikt. Ibland stannar den, ibland rusar den fram, och väldigt ofta, speciellt om man heter Susanne, så är man väldigt optimistisk om den. Man blir en så kallad tidsoptimist. Vilket är ett väldigt soligt ord på ett rätt trist tillstånd i slutändan. I flera veckor nu har jag antingen varit sjuk (inte så kul), på en veckas semester (väldigt kul, bland annat för att den inbegrep ett Litterärt Inslag), och sedan har det varit två veckor där tidsoptimisten inom mig slog till. Det känns som att alla beklagar sig om att det är så mycket att göra, så jag ska väl inte rabbla för mycket, men låt oss säga att jag har fler än två jobb just nu, plus flera privata projekt, ja, ni vet, bland annat den där BOKEN som ska skrivas.

Att jobba på flera arbetsplatser innebär att åka kors och tvärs över stan, alltid äta en macka i flykten till lunch och att slutligen bli så trött i huvudet av information att man nästan slutar att fungera. Häromdagen skrev jag ut ett dokument, gick iväg till ett rum för att hämta utskriften, stod där sedan i säkert en minut medan hjärnan skärmsläckte och bara stirrade rakt ut i luften framför mig och undrade varför det inte fanns en skrivare. Efter ytterligare en minut insåg jag att jag gått in i ett förråd istället. Trist.

Därför har det inte blivit så mycket skrivet här. När jag inte har tid att skriva här på bloggen känner jag mig lite som när jag var elva till fjorton och varje dagboksanteckning lät ungefär så här:

Kära Dagbok! FÖRLÅT att jag inte har skrivit! Jag har verkligen jättedåligt samvete. Så mycket har hänt!

1. Vi hade historiaprov. Jag hade 23 av 24! Jippi!

2. Vi har haft lov och skoldans och

3. Jag är Kär! Jag vågar inte säga vem han är men han går i min parallellklass och är bara så rolig. Igår hamnade han bakom mig i kön i matsalen och jag hörde hur han sade något till sin kompis om att “ja, hon är ju rätt snygg”. Tror du att det var om mig??? Jag är bara så himla kär!

 

 

Eller något liknande.

Det kan fortsatt bli lite glest med blogginläggen. Jag måste kokoona mig och skriva färdigt. Ja just det. Boken.

Kram på er så länge.